Sannasida

NOVA Amanda BERGSTRÖM

Våran lille krigare, vår vackra flicka, vårt allra finaste allt..

Klockan 16.20 den 7:e September 2007 föddes du och du tog oss med storm.
Tid och rum försvann, efter att ha träffat dig endast en sekund hade du lyckats stjäla våra hjärtan och slå oss helt ur balans enbart med din existens.

Första året tillsammans med dig var det härligaste, mysigaste och underbaraste året någonsin.

Från den lilla späda 2,9 kilos tjejen som kommit upp på mitt bröst lärde vi känna dig och du växte till otroligt levnadsglad liten flicka.

Nyfiken på livet och med ett ständigt leende på läpparna tog du dig an världen och charmade alla.

Vid ett halvårs ålder upptäcktes ett höftfel som tvingade dig att ligga fastspänd i en skena under nätterna. De första nätterna grät vi ikapp, du av frustration och oförstånd om varför du låg fastspänd. Jag av känslan av maktlöshet att inte kunna hjälpa dig när du ropade efter mig...

När du runt ett års ålder inte längre ville säga dina favoritord, inte heller pekade på lampan eller klockan eller mamma eller pappa började vi undra.

När du slutade att vinka och inte heller hängde med på titutlekar hade redan påbörjat en utredning.

Månaderna gick och ovissheten plågade,
 
vad händer med våran skatt?!?

Du tappade fler och fler egenskaper, började sova dåligt på nätterna och vi kunde bara stå och se på. Inget göra, bara vänta!

Läkarbesök efter läkarbesök, provtagning efter provtagning.

Den 21 Juli, PANG.

Då kom dommen, den som vi längtat efter och lagt vårat hopp till var inte längre våra saknade vän, den var våran värsta fiende.

Du ska aldrig bli som alla andra, läkarbesöken kommer att bli allt fler, du kommer att tyna bort ifrån oss långsamt.

En genetisk sjukdom gör att din hjäna långsamt försvinner och du tappar allt.

Du kommer aldrig att lära dig prata eller gå.

Ditt leende har suddats ut och tanken på att du kommer att lämna oss i förtid får kroppen att vilja sprängas av extrem olycka!!!

Du förtjänar inte ditt öde, du är förlorad redan men än är det långt kvar.
Jag känner hur jag greppar i luften i ett desperat försök att hålla dig kvar.

Jag vill så gärna ha dig kvar, vi vill ha dig kvar. Du är vårat allt!!!

Dina jämngamla gör saker jag förbluffas över - att man kan så mycket!
Jag har svårt att acceptera att du inte är frisk, jag har svårt att acceptera att läkarna säger att det inte finns något att göra, jag har svårt att acceptera att jag och min vackra älskade skulle få ett barn som inte har förutsättningar som andra barn.

När jag ser andra barn tänker jag att det kunde vara du, utan alla sjukor och skador som ditt vackra huvud åsamkar dig.

Men du är du, lilla, lilla Nova min.

Du får all kärlek som jag rymmer. Inte mycket blir över till det "vanliga" livet.
Jag orkar bara ge till dig. Jag vaknar varje dag, uttröttad av nattens vakenhet och grubblerier, och jag samlar mod och kraft att möta dagen med dig,
jag försöker på bästa sätt roa, behaga och förnöja dig. Ibland lyckas jag riktigt bra, ibland är du svår att tolka.

Jag är så kär i dig, min lilla flicka.

Inget är normalt längre. Det är så onormalt som det kan bli. Jag är onormalt lessen. Jag är onormalt trött och dagarna går onormalt sakta men ändå för fort.

Ändå är du onormalt vacker, min lilla flicka. Mitt i alltihop finns du där med all din skönhet.
Varje dag. Varje dag

Varför finns ordet rättvist när dess innebörd ändå inte efterföljs.

Nova vi älskar dig och gör allt för dig, tills döden skiljer oss åt....