Sannasida

Kikade på Oprah idag som handlade om en mamma som glömt sin 3 åriga dotter i bilen i åtta timmar en varm sommardag.

dottern dog i den stekheta bilen!

Jag blev så illa berörd av att se alla bilder på den lilla flickan, höra 911 inspelningarna då man hittade henne, höra mammans berättelse, höra pappans berättelse om hur han reagerade när han fick veta, att jag tillslut satt och störtbölade i soffan.

Men det som berörde mig mest var tanken på hur lätt det skulle kunna hända mig.
Det är jäkligt enkelt att vara anklagande och säga: - Hur fan kan man glömma sitt eget barn i bilen?!? Vilken dålig morsa!! Jag skulle aaaaaaaaaaldrig glömma MITT eget barn.

Men va fan, man glömmer ja andra saker som är viktigt heeela tiden, jag tappar bort saker, glömmer saker, slarvar med massor. hela tiden. Inget av det jag glömmer är någonsin i närheten av lika viktigt som vårat barn men ändå. Det händer HELA tiden.

Det krävs bara att man är snurrig 1 enda gång och det är kört, 1 enda gång. Det kan hända vem som helst. så är det bara.

Usch, jag brukar drömma att jag glömmer Nova på olika ställen ibland och då får jag panik. Det får aldrig hända i verkligheten.

Här har ni lite bilder  på min älskade, goa, underbara, härliga dotter i alla fall. (som jag förövrigt lyckades sätta upp håret i två toffsar på för första gången någonsin idag) Söt va???!!!?





Två fina toffsar


Underbara Nova


//Blödiga Sanna