Sannasida

Det här med att tycka synd om är ett begrepp som jag har väldigt svårt att koppla samman med mig själv. Jag får ofta höra det men sällan känner jag det. 

Ibland är jag ledsen för att jag vet att hon inte kommer att vara med mig för alltid, men det är bara för att jag kommer att sakna henne så fruktansvärt.

Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen, vi är alldeles för duktiga på att fokusera på det dåliga. 

"Åååh vad det måste vara jobbigt för er..."

En standardfras, och jag vet faktiskt inte vad jag ska svara när någon säger så till mig, kommetaren känns tagen från en gråskala. Bitteroch nertryckande.  - Joo det kanske inte är någon önskedröm att åka till Falun varje natt för att få dropp, det är väl inte optimalt att veta hon en dag ska försvinna från oss men hey, snacka om att fokusera på fel saker. Varför inte se det fina och peppa varandra istället?!? De jobbiga stunderna är endast kortvariga, lyckan varar förevigt. Varför så bittra? Jag undrar ibland om det är jag som är helt skruvad som ser mig själv som en av de lyckligast lottade jag vet. Jag tycker faktiskt att det finns något mysigt med det här livet alla är så kärlekssfulla ♥, sköterskor, läkare, habiliteringspersonal, andra familjer och söta barn ♥. Jag vill inte leva utan det. Värmen och sammanhållningen som infunnit sig hos mig och min underbara familj har jag aldrig sett hos någon annan.

Jag vet förståss inte hur varm och kärleksfullt det är i andra människors liv, men jag undrar ibland när det kommer en fras som "det måste vara jobbigt för er...".

 

Ta hand om varandra och se det fina i livet. 

♥♥♥♥