Pia Eriksson

Sent i förrgår kväll fick jag ett väntat men oönskat sms. Min bästa kompis mamma har somnat in efter en tids cancer...
 
Hon har betytt en hel del för mig under tiden som jag och hennes dotter bodde tillsammans i Falun, då mina egna föräldrar inte bodde i stan så var det hon och hennes man som vi vände oss till. Vi spenderade mycket tid hemma hos dom och hon blev som vi brukade säga en promille mamma till mig med. 
 
Det gör så ont att en så människa ska drabbats av denna fruktansvärda sjukdom, det gör så ont att hon slets ifrån alldeles för tidigt, det gör ont att de som lämnas kvar föralltid nu får uppleva ett tomrum av saknad. I det hela finns en tacksamhet att hennes lidande blev kort, hon slapp plågas. Och trots att hon fattas som människa så finns hon förståss alltid kvar i minnen, tankar och känslor och sprider glädje för den hon var. Eftersom jag tror på själavandring och liv efter döden så känns utgången för hennes skull inte plågsam, det är endast av mina egna egoistiska skäl som jag fäller en tår. Tack Pia för att du funnits i mitt liv. Du var fantastisk!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0